2010-08-24

Mörk energi: Rymden genom ett förstoringsglas


Ett internationellt arbetslag av astronomer, har genom gravitionella linsobservationer tagit ett betydelsefullt steg framåt i utrönandet av mysteriet med mörk energi, ett gäckande fenomen, vilket outgrundligen förefaller att driva på Universums fortsatta expansion.

Vanlig materia, såsom den som påträffas i stjärnor, planeter och stoftmoln, utgör blott en bråkdel av Universums totala massenergi. I jämförelse med den för oss osynliga mörka materian, är den näst intill försumbar. Existensen av mörk materia kan i dagsläget endast påvisas av dess dragningskraft, och i sin tur utklassas mängden mörk materia i Universum av den ännu mer diffusa så kallade mörka energin. Denna energi genomsyrar hela Universum och en teori är att trycket som den utövar, är vad som driver Universum till fortsatt expansion.

Av denna anledning är sonderingen av mörk energi en av de största utmaningarna i modern kosmologi; sedan upptäckten 1998, har uppdraget varit att kartlägga, definiera och förstå fenomenet bättre och detta projekt uppvisar ett helt nytt sätt att så göra.

Mörk energi karaktäriseras genom förhållandet mellan dess tryck och densitet, vilket är dess kända tillståndsekvation. Ovan nämnda astroteams mål var att försöka kvantifiera detta förhållande, som skall lära oss mer om den mörka materians proportioner och hur den har påverkat Universums utveckling.

Gravitationell linsobservation är ett fenomen som förutsades genom Einstein’s allmänna relativitetsteori, och då teamet med denna metod observerade galaxhopen Abell 1689, var det för att undersöka hur avstånden in kosmos (och således utformningen av rumtiden) förändras av mörk energi. Vid tillräckligt stort avstånd, har en galaxhop en så pass stor massa att dess gravitationskraft böjer ljuset från andra, mycket mer avlägsna, galaxer och således framställer distorterade bilder av de avlägsna objekten genom linsen.

Genom att observera dessa distorterade bilder, kan astronomerna rekonstruera vägen som ljuset från avlägsna galaxer tar under sin långa färd till Jorden, och det tillåter dem även att studera hur den mörka energin påverkar rymdens geometri mellan de avlägsna objekten och Abell 1689 och sedan mellan galaxhopen och oss. Man kan likna linsobservationerna vid att söka efter den mörka energin med förstoringsglas.

Den verkliga styrkan i dessa nya rön, ligger i att det tillhandahåller ett helt nytt sätt att extrahera information om den svårfångade mörka energin och ter sig lovande för framtida tillämpning, så måhända ligger upplösningen av mysteriet med den mörka energin närmare för oss än vad vi tror.

Källa: http://www.sciencedaily.com

2010-08-20

Neptunus når snart sitt första år sedan upptäckten - nu i opposition.

Idag den 20 augusti är den blå gasplaneten Neptunus (vårt solsystems blåsigaste, kallaste och mest avlägsna planet) i opposition. Det betyder att planeten ligger i en rät linje med Solen och Jorden och brukar också vara den tid då planeterna står varandra som närmast.

Det ovanliga med just denna opposition är att det är första gången som Neptunus också är nära att passera den punkt där den första gången observerades 1846!

Planeten har nu alltså snart gått ett varv runt solen, sedan dess upptäckt, och har därmed då avverkat ännu ett neptunusår. Den punkten kommer att passeras någon gång under 2011, enligt NASA.

Läs mer på www.space.com.



Här befinner sig den blå gasplaneten

2010-05-21

Stor skillnad för liten bit

Irene Klotz rapporterade i tisdags (18/5), på DiscoveryNews hemsida, om att rymdsonden Voyager 2 i förra månaden fick problem med dataöverföringen till Jorden.

Efter att teknikerna på JPL (Jet Propulsion Laboratory, som bygger och styr satelliter och rymdsonder åt NASA) slagit sina kloka huvuden ihop så kom de slutligen fram till att problemet var en enda liten data-bit i sondens data-minne! En nolla hade blivit till etta och därmed skapat gallimattias, eller gibberish som de kallade det, av den ivägskickade datan. En "stömbrytare", som man skulle kunna kalla det, hade alltså stängts av då etta blivit nolla.
Teknikerna på laboratoret trodde att de skulle kunna åtgärda felet under onsdagen.


Fakta:
Rymdsonden Voyager 2  skickades ut i augusti 1977 för att undersöka Jupiter och Saturnus och sedan Uranus och Neptunus för att därefter bege sig ut i världsrymden.
Den har numera lämnat solsystemet för länge sedan och befinner sig nu snart (inom de kommande fem åren) i den sk Heliopausen (se bild) - det område i rymden där solens inverkan slutat och de interställära krafterna istället tagit vid.
Sonden är identisk med systersonden Voyager 1 (som faktiskt skickades ut i rymden två veckor efter Voyager 2!). Voyager 1 och 2 är de första människo-skapade objekten att ha kommit så här långt ut i rymden!

Även om de datasignaler, som Voyager 2 skickar till Jorden, färdas med nästan ljusets hastighet (c:a 300.000 km/sek) så tar det ändå 13 timmar för signalerna att nå jorden och ytterligare 13 timmar att skicka tillbaka nya kommandon!
TV-signaler, som sänts ut från jorden, har dock kommit länge ut i rymden än sonderna då reguljära TV-sändningar pågått sedan 1930-talet.
Dessa signaler har färdats i snart 80 år och befinner sig därmed på ett avstånd av 80 ljusår från jorden. Den närmaste stjärnan - efter solen - är den röda dvärgen Proxima Centauri och ligger på, i sammanhanget bara, 4 ljusår bort!
Eftersom signalerna från Voyager-sonderna behöver 13 timmar på sig att nå fram så befinner sig de alltså på 13 ljustimmars avstånd.




Bilder: Voyager-sonderna just nu. NASA.


EDIT, Nov 2019
Se också detta:

2010-05-16

Jupiter förlorade karakterisktiskt band

Under vintern har Jupiter gradvis förlorat sitt karakteristiska södra röda band.
Det noterades dock inte nämvärt förrän Jupiter åter kom fram i mars 2010 efter att planeten hade befunnit sig bakom solen ett tag. Astronomer uttryckte förvåning och fascination över denna förändring som några liknat vid om Jupiter skulle ha förlorat en måne.

Nu är fenomenet inte riktigt så dramatiskt som att förlora en måne mer än rent utseendemässigt. Jupiter har tidigare förlorat sitt södra ekvatorbälte för några månader 1991 och 1975. Det är dock ingen som vet vad som föranleder detta beteende.

Jupiters södra ekvatorbälte ligger i höjd med den berömda röda fläcken, en stormvirvel som är tre gånger större än jorden och som rasat i Jupiters atmosfär så länge vi kunnat observera planeten i detalj. Bältet är tydligt rött på bilder tagna i augusti 2009 och hade avtagit något i tydlighet under vintern, innan den försvann bakom solen. De länkade bilderna visar planetens sydpol uppåt i bilderna.

(från Astronomy.com News den 14e maj)

2010-03-11

Astrofotografering med kompaktkamera


Det finns tonvis med material att läsa på internet, i tidningar m.m. om hur man ska gå tillväga för att börja med astrofotografering. Nästan allt förutsätter att man har en ccd-kamera gjord för ändamålet, eller en modifierad webbkamera, eller en systemkamera och t-ring. Men om man har en ”vanlig” kamera, dvs en där man inte kan skruva av objektivet eller på ett enkelt sätt montera fast ett teleskop där objektivet annars skulle vara, hur gör man då?

Under sommaren och hösten jobbade jag nästan dygnet runt, och tjänade i och med det flera tusen kronor. Jag har länge varit en aktiv amatörastronom, men har inte ägt någon bättre kamera än den på min mammas gamla mobiltelefon som jag ärvt. Eftersom jag ville ha en kamera som även passar för vanligt bruk och är lätt att ta med sig i innerfickan, ville jag inte ha en klumpig systemkamera (pengarna räckte inte till två kameror). Jag fastnade för en Canon Powershot sx200is, vilken jag varmt kan rekommendera då den förutom att vara en väldigt bra kamera dessutom har många manuella inställningar, vilket jag hört är en nödvändighet för astrofotografering.

Jag började experimentera lite, och tänkte dela med mig av mina erfarenheter av att försöka sig på astrofotografering med en kompaktkamera, och riktar mig till mer eller mindre nybörjare på området. Då det är så svårt att hitta någon information om ämnet har jag fått lära mig genom ”trial and error” till största delen, och jag är övertygad om att det finns människor där ute som också skulle vilja prova på astrofotografering, men kanske inte har råd att köpa en ny kamera för ändamålet utan bara har en helt vanlig kamera. Det finns många misstag att undvika. Vill du gå från noll till Hubble på en gång, eller om du redan är en gedigen astrofotograf, kanske du inte får ut så jättemycket av den här texten. Men är du som jag var för inte alltför länge sedan, och har en kamera som du inte har någon aning om hur den kan användas till astrofotografering, hoppas jag att du kan lära dig något. Beroende på vad du vill fotografera ”behöver” du:

1: En kamera
2: En dator
3: Ett stativ med ekvatoriell montering och motor för att kompensera för jordens rotation
4: Ett teleskop
5: En adapter för att fästa din kamera i teleskopet/stativet
6: Tålamod

Vad många inte tänker på, är att om du uppfyller punkt 6 i hög grad kan du komma långt även utan punkterna 3, 4 och 5!

Hur man börjar

Det första du bör göra är att lära känna din kamera, och se vad den kan och inte kan göra. Många kameror idag har lite olika menyer för manuella inställningar där det ofta bara går att manipulera färger på olika sätt. Det är vi inte intresserade av i första hand. De inställningar som kan vara relevanta att vilja ha manuell kontroll över är framförallt

1: ISO och f/stop
2: Fokus
3: Exponeringstid

där den första punkten egentligen inte heller är så viktig då man kan få samma resultat i slutändan oavsett vad man väljer för ISO eller f/stop, det viktiga är att ha samma inställning på alla bilder, då vi kommer ta många bilder och lägga ihop dem i datorn senare. En högre f/stop med längre exponeringstid ger samma resultat som en lägre f/stop med kortare exponeringstid. Typ.

Gällande fokus underlättar det att kunna sköta den manuellt, men har du bara autofokus går det att komma undan problemet genom att rikta kameran/teleskopet mot en ljusstark stjärna, hålla ner avtryckaren halvvägs så den hittar fokus, och sen rikta in objektet du vill fotografera innan du trycker ner hela vägen så att kameran tar en bild.
När vi fotar saker utanför jordatmosfären ligger allting så långt bort att man får sätta fokus på oändligt långt bort (om man fotograferar utan teleskop), även om det kan skilja miljontals ljusår i avstånd. Ska du fotografera genom ett teleskop kan önskad fokus variera, men principen om att använda autofokus mot en ljusstark stjärna fungerar ändå. På så sätt kan du få rätt fokus på någonting som är så ljussvagt att du inte kan se det.

Så slutligen då kommer vi till exponeringstiden. Vill man ta kort på ljusstarka objekt (månen, planeter etc) använder man korta exponeringar, det klarar i regel en helautomatisk kamera av. Men vill man fotografera galaxer, nebulosor och andra ljussvaga objekt krävs det exponeringstider på ibland flera timmar! Hur gör man då om man inte kan ändra exponeringstiden på sin kamera?

Det är här datorn kommer in i bilden. Genom att ladda ner ett gratisprogram kan du lägga ihop flera bilder på varandra, och på så sätt få fram samma resultat som om du hade haft en bild med längre exponeringstid. Alltså, har du en bild med en exponeringstid på en timma, blir det samma sak som att ha tio bilder med en exponeringstid på 6 minuter vardera. Eller, i alla fall nästan, 3600 bilder med en exponeringstid på en sekund var. Jag ska erkänna att min kamera alltid klarat av upp till 15 sekunders exponeringstid, vilket räcker gott för att kunna se betydligt mer än vad man kan för blotta ögat, men i princip borde man kunna ha betydligt kortare exponeringar ifall man bara tar tillräckligt många bilder (det stämmer inte fullt ut, då man måste exponera
tillräckligt länge för att någonting ska registreras på kameran; stackar man tusentals bilder på ingenting får man till slut en bild på just ingenting).

Har du en canon rekommenderar jag dig att gå in på chdk.wikia.com och ladda ner en fiffig liten grej som du lägger på minneskortet, och genom det får upp en ny meny i din kamera som tillåter dig att sköta i princip allting manuellt! Den ändrar ingenting på kameran, byter du minneskort eller raderar filen fungerar kameran som om ingenting har hänt. Jag lyckades på så vis gå från att kunna ta bilder med max exponeringstid på 15 sekunder till över en halvtimme, vilket sparar en hel del arbete.

Viktigt att ha i åtanke dock är att vid längre exponeringar behöver du kompensera för jordens rotation (annars blir bilden utsmetad och stjärnorna ser ut som linjer istället för prickar). Så har du inget teleskop eller stativ med motor och ekvatoriell montering gör du nog bäst i att hålla dig till kortare exponeringstider i alla fall. Testa dig fram! Har man inte så mycket zoom på kameran kan man exponera längre innan stjärnorna ser avlånga ut.

Så hur gör man?

Hittills har det varit mycket teori, och det har blivit dags att gå igenom steg för steg hur man egentligen tar en bild på månen, Saturnus, Orionnebulosan eller vad det nu kan tänkas vara. Det finns som jag ser det två olika sätt att ta bilder med en kompaktkamera på saker som ligger utanför jorden; det ena är att ta kort genom ett teleskop, och det andra är att inte göra det. Att ta kort genom teleskopet är betydligt svårare, då man med en kompaktkamera måste fotografera genom okularet.

Har du ett teleskop, eller tillgång till ett, kan du montera fast din kamera vid okularet med hjälp av en adapter som tyvärr är ganska dyr (ca 600kr, googla på nåt i stil med ”universal telescope adapter” för att hitta dem) om du inte kan göra något hemmabygge själv. Ett alternativ är att helt enkelt hålla kameran vid teleskopet och försöka ta bilder, men det är väldigt svårt. Fast det går. Den enda egentliga anledningen till att ens använda sig av ett teleskop är att kunna förstora upp bilden (för fotografering vill säga, vill du observera har teleskopets förmåga att samla in mycket ljus och "förljusa" objektet en central roll). Vill du fotografera planeter är det förstås ett måste att förstora upp bilden, men många andra objekt täcker faktiskt en förvånansvärt stor yta på himlen, ibland flera fullmånar i storlek. Jag har upptäckt att min kameras 12x zoom räcker gott och väl till att fotografera mycket på himlen!

Har du möjlighet att kompensera för jordrotationen, är kanske den bästa metoden att göra en s.k. ”piggyback”, dvs du sätter fast kameran ovanpå teleskopet eller stativet. Ibland finns det en speciell skruv avsedd för detta, men om det inte gör det går det lika bra med tejp (själv använder jag en kombination av ett ”gorillapod”-stativ och eltejp). Gör du det och har en bra montering kan du ta väldigt långa exponeringstider. Men som sagt kom ihåg att du, om du bara har studerat din stjärnkarta ordentligt och vet vart du ska rikta kameran, i princip kan ta jättemånga kort för hand och sen ”stacka” dem i datorn.

Stacka bilder

Så när du nu har tagit dina bilder, laddar du ner ett gratisprogram från nätet för att lägga ihop dem. Själv använder jag mig av två olika; Registax och Deep Sky Stacker, där det första är väldigt bra för bilder på månen, solen, planeter m.m., och det andra som det låter är bra för bilder på ”deep sky objects”. Då Deep Sky Stacker lägger ihop alla bilder automatiskt, dvs det hittar stjärnorna och ser till att de läggs på rätt plats (align), kan man i Registax göra det på lite andra sätt. Även om man kan välja ”autoalign”, kan det bli problem ifall man tagit kort utan kompensation för jordrotationen. Har du tagit, säg, 100 bilder på månen kan den ha sett ut att vrida sig runt sin egen axel (eller så har du vridit kameran), och du får vrida bilderna rätt, vilket kan vara lite krångligt. Men det går. I övrigt gäller det bara att lära känna programmen genom att testa dem, men ett tips är att åtminstone för Registax klippa ut objektet du vill ha i bilden först. Alltså ifall du har tagit 100 bilder på månen, så är det antagligen ett ganska stort svart fält runtomkring
månen i bilden. Ifall du använder ett program som till exempel Paint.net (vilket också är gratis) kan du klippa ut en lagom stor bit (se bara till att du har en ”fixed size” så att alla bilder blir lika stora) innan du öppnar dem i Registax. På så vis spar du mycket tid i slutändan, då själva stackningen går betydligt snabbare med mindre bilder! Värt att tillägga är också att du i Registax har möjlighet att stacka alla bilder (frames) i ett videoklipp! På så vis kan du komma undan problemet med att försöka få samma inställningar på alla bilder med en helautomatisk kamera, och kan till och med få ett hyfsat resultat med en vanlig mobilkamera! Ett av de vanligaste och billigaste sätten att fotografera planeter är att koppla en webbkamera till teleskopet, och sen låta datorn stacka alla bilderna i videoklippet du spelar in.

Du kommer också upptäcka en hel den andra saker som du kanske inte vet vad det är, främst i Deep Sky Stacker där det står att du ska använda saker som Dark Frame, Flat Frame och Bias/Offset. Man klarar sig utan dem ifall man nöjer sig med ett mediokert resultat (man kan trots allt inte vänta sig fullt lika bra bilder från en kompaktkamera som av en dyr systemkamera eller en CCD-kamera gjord för astrofotografering), men om du vill läsa på om hur man gör finns det massor att hitta på internet (det är bara att googla!). Poängen med det hela är att reducera brus för att få en skarpare och klarare bild, genom att ta ett kort med bara brus, invertera det och sen lägga till på bilden så att de tar ut varandra. Det är inte så krångligt som det låter, programmen gör det mesta automatiskt. Ett tips som jag önskar att någon hade berättat för mig (innan jag fick lära mig den hårda vägen) är att många kameror automatiskt drar bort en dark frame vid längre exponeringar, så genom att göra det manuellt också lägger man bara till mer brus. Kolla upp vad som gäller för din kameramodell!

Från teori till färdig bild

Så för att kort sammanfatta hur man tar en bild:
Först kollar du upp hur mycket manuella inställningar du har på din kamera, eventuellt ser du till att utöka dem genom CHDK eller liknande. Sen väljer du vad du vill fotografera, och hur (genom teleskop, piggyback eller utan tillbehör alls). Sedan tar du ett gäng bilder, och är noga med att ha samma inställningar för alla bilder! Det är egentligen det svåraste med de flesta kameror och mer eller mindre omöjligt med mobilkameror. Men kom ihåg att du även kan spela in ett videoklipp och använda i Registax! Har du möjlighet att låta kameran ta flera foton på raken kan det vara värt att utnyttja det. När du tagit alla bilder (inklusive Dark Frames, Flat Frames och Bias/Offset ifall du väljer att använda dig av det) startar du datorn och låter lämpligt program arbeta. Garnera eventuellt färdig bild med lite Photoshop. Färdigt att servera!



















Då jag inte fått någon ordning på bildtexterna skriver jag några kommentarer till bilderna här i stället, i den ordning de dyker upp i texten.

1: Vintergatan, fotograferad i Bergsjön en stjärnklar natt, 20 bilder med 15s exponeringstid vardera. Endast en kamera och ett stativ, stackade i Deep Sky Stacker

2: Ett stjärnfall fångat av misstag på en bild

3: Andromedagalaxen fotograferad med piggybackmontering, exponering 10x15 sekunder, stackad i Deep Sky Stacker

4: Adapter för att fästa en kamera vid ett teleskop

5: Saturnus, fotograferad för hand genom okularet på en 5" refraktor vid Slottsskogsobservatoriet

6: Ringnebulosan fotograferad genom okularet med ovan nämnda adapter, exponering ca 20x15 sekunder, stackade i Deep Sky Stacker

7: Månen fotograferad genom en liten refraktor, genom ett treglasfönster i en lägenhet på Hisingen. Ca 100 bilder stackade i Registax

8: Solen fotograferad för hand, genom att hålla ett par glasögon med solfilter (som brukar användas för att kolla på solförmörkelser) framför kameran. Inga andra tillbehör, inte ens ett stativ. Ca 30-40 bilder stackade i Registax

9: Plejaderna, fotograferade med piggybackmontering. Exponering ca 20x2 minuter, stackade i Deep Sky Stacker (med Dark-, Offset- och Flatframes)

10: Orions svärd fotograferad i Bergsjön med endast ett stativ och kamerans optiska zoom till hjälp. Exponering ca 20x15 sekunder, stackade i Deep Sky Stacker

11: Orionnebulosan, fotograferad med piggybackmontering från Slottsskogsobservatoriet, exponering ca 40x2 minuter, stackade i Deep Sky Stacker (med Dark-, Offset- och Flatframes)