Jupiter förlorade karakterisktiskt band

Under vintern har Jupiter gradvis förlorat sitt karakteristiska södra röda band.
Det noterades dock inte nämvärt förrän Jupiter åter kom fram i mars 2010 efter att planeten hade befunnit sig bakom solen ett tag. Astronomer uttryckte förvåning och fascination över denna förändring som några liknat vid om Jupiter skulle ha förlorat en måne.

Nu är fenomenet inte riktigt så dramatiskt som att förlora en måne mer än rent utseendemässigt. Jupiter har tidigare förlorat sitt södra ekvatorbälte för några månader 1991 och 1975. Det är dock ingen som vet vad som föranleder detta beteende.

Jupiters södra ekvatorbälte ligger i höjd med den berömda röda fläcken, en stormvirvel som är tre gånger större än jorden och som rasat i Jupiters atmosfär så länge vi kunnat observera planeten i detalj. Bältet är tydligt rött på bilder tagna i augusti 2009 och hade avtagit något i tydlighet under vintern, innan den försvann bakom solen. De länkade bilderna visar planetens sydpol uppåt i bilderna.

(från Astronomy.com News den 14e maj)

Månen kallast i solsystemet

Den 18:e juni i år, påbörjade NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter (LRO) och dess följeslagare Lunar Crater Observation and Sensing Satellite (LCROSS) sin färd mot Månen i syftet att bland annat mäta dess temperaturskiftningar och kartlägga ytan.

I torsdags förra veckan rapporterades de första resultaten av LROs Diviner Lunar Radiometer Experiment, vilken utför de första globala undersökningarna av månytans temperatur. Mätningar visar på att det vid Månens sydpol finns kratrar som hyser temperaturer som nedstiger till mindre än -239 C, vilket är bland de lägsta temperaturer som uppmätts någonstans i vårt solsystem, inklusive Plutos yta.

Det kan förefalla högst underligt att Månen, som i jämförelse med de yttre planeterna ligger tämligen nära Solen, kan presentera sådana extrema temperaturer, men faktum är att det inte har med avståndet från Solen att göra, utan snarare att det finns områden på Månen som aldrig exponeras för solljus. Faktum är att det kan finnas områden på planeten Merkurius som är ännu kallare. Den enda värme dessa kroppar hyser är den från deras inre, vilket innebär att det endast rör sig om ”överbliven” värme från då de bildades, alternativt egna radioaktiva sönderfall. Ändock förblir nämnda områden kalla och förmögna att utstråla upp till -263 C utan att återfå någon värme från Solen.

Nyheterna angående de låga temperaturerna framföder idéer om möjligheten att fruset vatten kan förekomma i kratrarna och här kommer vi till ett av LCROSS uppdrag: LCROSS slår ned på Månen den 9:e oktober och kommer då att använda splittret det åstadkommer för analys om huruvida det innehåller spår av is. Ni kommer givetvis att kunna läsa om resultaten här på SpaceFlash!

Mars bekänner färg?

Hitintills har man förutsatt att Mars roströda färg beror på att berggrundens metaller (som till stor del består av järn) oxiderats som konsekvens av kontakt med de floder och stora hav vilka sannolikt existerade på planeten då solsystemet ännu var ungt. Emellertid tyder nya studier på att det fina damm som täcker Mars yta, och även förekommer i dess atmosfär, snarare kommer sig av erosion och förslitningar på planetskorpan.

Enligt Jonathan Merrison vid Århus Mars Simulation Laboratory i Danmark behöver förekomsten av rinnande vatten inte ens ha varit av signifikant betydelse, vilket i sig skapar ny debatt kring vattnets funktion i Mars historia.

Eftersom de flesta berg och klippor kring Mars ekvator består av basalt (en magmatisk bergart), torde planetens egentliga färg vara svart, menar Merrison, som tillsammans med kollegor utförde en simulation av sandförflyttningen på Mars genom att försegla kvartssand i kolvar vilka sedan ”tumlades” under flera månaders tid motsvarande några tiotal miljoner varv. Efter sju månader hade nära tio procent av sanden reducerats till damm och då magnetit (en oxid förekommande i Mars basalt) sedan tillsattes upptäckte man hur dammet successivt antog en rödare nyans ju mer kolvarna tumlades.

Samma effekt uppnåddes i torr koldioxid, det vill säga en atmosfär liknande Mars nuvarande, vilken kan ha en viss inverkan på den geologiskt nyliga förekomsten av det röda dammet.

Än så länge är det för tidigt för att fastställa någonting definitivt, men Jonathan Merrison menar på att genom att fortsätta simulera förhållanden på Mars, samt utveckla korrekta motsvarigheter, kommer vi tvivelsutan att vinna större kunskap om den röda planetens dammtäckta yta.

Dvärgplaneten Haumea

Studier av dvärgplaneterna har kanske inte förväntats ge några sensationella nyheter, men lite av intresse noteras där ändå.

Haumea är det fjärde största objektet i Kuiperbältet efter Eris, Pluto och Makemake. Speciellt med dvärgplaneten är att den är avlång 1000 : 1600 : 2000 km på respektive diameter och att den roterar snabbare än något annat känt objekt av den storleken i vårt solsystem. Ett dygn är 3,6 timmar. Dess form och rotation är troligen beroende på en kraftfull kollision för över en miljard år sedan.

Data om form och rotation har kunnat utmätas från ljusförändringar under observation av Haumea. Dess densitet kan avgöras av samma faktorer och det säger oss att det är en stenbaserad himlakropp täckt i is.
Man har också kunnat observera en färgskiftning på ytan i både synligt och infrarött ljus som tyder på en lokalt varierad sammansätting av ytan. Denna fläck skiftar mot rött i synligt ljus och antas tyda på att det är en högre koncentration av organiska material eller mineraler där, alternativt klar is.

Bättre observationer av Haumea väntas då ESOs VLT (Very Large Telescope) börjar användas tidigt 2010.