Astronomisk årskrönika 2014

Astronomisk årskrönika, sammanfattad av Kjell Olauson, ordförande i Örebro Astronomi:

ASTRONOMISK ÅRSKRÖNIKA 2014

• Den 20 januari var det dags att väcka den uthålliga rymdsonden Rosetta som efter ett decennium av turnerande i det inre solsystemet nu äntligen närmade sig sitt mål, kometen med det olidligt långa namnet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Det blev inledningen på året i kometens tecken.

• Två nyheter av det tråkiga slaget nådde oss dock ännu tidigare. Den svenska amatörastronomins stora förgrundsgestalt Rune Fogelquist avled i början av januari, 89 år gammal. Några dagar senare meddelades också att en annan välkänd amatörastronom och teleskopbyggare, John Dobson, gått ur tiden. Båda dessa män drevs av en brinnande passion att göra rymden och kunskapen om den tillgänglig för alla.

• Den 21 januari upptäcktes så en ny supernova i den spektakulära granngalaxen M82. Stjärnexplosionen var av typen Ia, alltså den som bl a kan användas till att mäta avstånd i rymden.

• Den största nyheten i februari levererades från NASAs planetspanande rymdsond Kepler. På ett bräde gav den oss 715 nya himlakroppar som alla har det gemensamt att de tillhör andra solsystem än vårt eget. Dessa s k exo-planeter har hittats efter två års observation av 305 olika solar i vår del av galaxen.

• Den 17 mars förde med sig stor uppståndelse. Från det USA-ledda sydpolsexperimentet BICEP2 meddelades att man nu hade mycket säkra bevis för gravitationsvågornas existens. Ett sensationellt genombrott. Den sista pusselbiten i Einsteins allmänna relativitetsteori var på plats. Nobelpriset var bokat och reserverat, det var de flesta överens om – såvida upptäckten kunde bekräftas förstås. Och det trodde inte alla. Efter nya mätningar från det europeiska rymdteleskopet Planck kunde man i september konstatera att det ”bevis” som härletts från den kosmiska mikrovågsbakgrunden sannolikt förorsakats av – damm!

• Mot slutet av mars rapporterades två nyheter från vårt eget solsystem. Asteroiden Chariklo, som oftast uppehåller sig mellan Saturnus och Uranus, visade sig vara omgiven av ett ringsystem som är dryga 25 svenska mil i diameter. Längre ut, bortom både Pluto och Kuiperbältet, hittades ett syskon till dvärgplaneten Sedna. Dessa svårupptäckta objekt har en omloppstid på flera tusen år och ger oss en indikation om hur lite vi vet om solsystemets utmarker.

• I april lade Keplersonden ytterligare en upptäckt till sitt CV: den hade nu hittat den första jordlika planeten som ligger inom sin stjärnas beboeliga zon. Himlakroppen, som kallas Kepler 186f, ligger 500 ljusår ifrån oss och är jordlik så till vida att den bara är aningen större än jorden. Den rör sig kring en s k M-stjärna som bara är ca hälften så stor som solen, men chansen finns att vatten i flytande form skulle kunna existera på planetytan.

• Någon vecka senare fick många tänja på sin uppfattning om vad en stjärna är. Penn State-universitetet i USA meddelade att man funnit en s k brun dvärg på bara 7,2 ljusårs avstånd från jorden. Stjärnan, som betecknas WISE 0855-0714, hör därmed till våra allra närmaste grannar. Den visade sig dessutom vara den kallaste stjärna som någonsin påträffats med en yttemperatur som motsvarar den som råder på Nordpolen!

• Den 6 maj varnade den vanligtvis oinformerade kvällspressen att 100.000 stjärnor i samlad tropp befann sig på kollisionskurs med jorden. TV4s Nyhetsmorgon ekade. Hastigheten var imponerande tre miljoner kilometer i timmen. Det framgick inte att den till synes oundvikliga katastrofen låg 17 miljarder år in i framtiden.

• I maj kom också den fantastiskt vackra jättesimuleringen Illustris, en ytterligt avancerad datormodell som gav både astronomer och allmänhet en fördjupad inblick i universums utveckling fram till idag.

• Mot slutet av månaden var det meningen att vi skulle begåvas med ett nytillkommet stjärnfallsregn. Men himlen var för ljus och meteorerna för få. Det enda som imponerade var namnet: majcamelopardaliderna!

• Den 19 juni gick startskottet för byggandet av det europeiska jätteteleskopet E-ELT. Europeiska sydobservatoriet ESO, som driver projektet, hade bjudit in medier från hela världen för att bevittna den sprängning som skulle jämna till bergstoppen på Cerro Armazones i Chilenska Anderna. Sprängningen blev inte spektakulär men det lovar teleskopet att bli, vars huvudspegel kommer att ha en diameter på 39 meter.

• I juli började Rosetta att närma sig kometen C-G och såg den minsann inte ut som en gummianka. De märkliga konturerna klarnade allt mer och den 6 augusti slog Rosetta till bromsarna och gick in i en komplicerad omloppsbana som successivt tog den allt närmare kometen. En tioårig överresa var avslutad och kartläggningen av kometytan kunde börja med alla instrument i god kondition.

• Astronomin har inte för vana att låna in nya begrepp från astrologerna men fenomenet ”supermåne” har uppenbarligen kommit för att stanna. Den 10 augusti bevittnade vi årets närmaste fullmåne. Den kunde jämföras med januariversionen som låg 5.300 mil längre bort.

• Tidigt på morgonen den 18 augusti inträffade ett ovanligt närgånget möte på stjärnhimlen. Planeterna Venus och Jupiter kom då inom 0,2° från varandra.

• Det hade nyss blivit september när ett forskarlag vid Hawaiiuniversitetet försåg oss med ett alldeles nytt och vackert perspektiv på vår plats i universum, en ny rad i vår kosmiska adress. Vintergatan ingår ju i en lokal grupp av galaxer som tillsammans med andra galaxhopar ingår i den större Virgosuperhopen. Nu fick vi se hur gravitationens obevekliga kraft drar samman flera sådana jättegrupperingar mot ett gemensamt centrum. Denna nyidentifierade superhop har kallats Laniakea och med en diameter på 500 miljoner ljusår innehåller den över 100.000 stora galaxer.

• Astronomins dag och natt firades landet runt den 18 oktober. Det blev en regnig dag på många platser och för Örebro Astronomis del blev följden en god tillströmning till utställningen Tidsresan inne på varuhuset Krämaren medan färre sökte sig till rymdtältet på Våghustorget.

• Rocket science har blivit något av ett symbolbegrepp för svåra projekt. Att det inte är enkelt blev tydligt den 28 oktober. En Antaresraket exploderade när den kommersiella lastfarkosten Cygnus skulle sändas upp till rymdstationen ISS. Tre dagar senare kraschade Virgin Galactics SpaceShipTwo under en testflygning där en person omkom.

• I början av november publicerades en sensationell bild, tagen med hjälp av det nya superteleskopet ALMA i Chile. Runt stjärnan HL Tauri håller som bäst ett nytt solsystem på att bildas. Bilden återger detaljrikt den s k protoplanetära skiva som omger stjärnan och spåren av de planeter som är under uppbyggnad. Aldrig tidigare har den process som gav upphov till vårt eget planetsystem avbildats så tydligt. ALMAs astronomer utlovar dessutom många fler bilder av detta slag framöver.

• Den 12 november blev ett historiskt datum. Våra jordiska farkoster har mjuklandat på månen, på Mars och Venus och till och med på en asteroid och på den avlägsna Saturnusmånen Titan. Men fram till denna dag hade vi aldrig landat på en komet! Frigjord från moderfarkosten Rosetta, singlade under sju timmar den lilla landaren Philae ned mot kometen C-Gs yta och prickade sitt utvalda landningsområde med stor precision. Det harpunsystem som skulle skjuta fast Philae i det oväntat hårda ytlagret fallerade dock, landaren studsade och kunde mycket väl ha lämnat kometen för gott men landade istället efter ett par timmar och ytterligare en studs på – än så länge – okänd plats. Instrumenten ombord fungerade dock och massor av spännande data skickades tillbaka till jorden innan Philae den 15 november gick i ide. ESA-teamet som ansvarar för projektet hyser dock goda förhoppningar om att kometlandaren ska kunna återuppväckas när solen i vår står högre över den lokala horisonten. Under tiden följer Rosetta med på resan och bevakar från första parkett när C-G i augusti 2015 rundar solen.

• NASAs framtidssatsning Orion gjorde ett par lyckade premiärvarv runt jorden den 5 december. I framtiden är förhoppningen att denna rymdfarkost ska kunna bära till både månen, Mars och asteroiderna. På rymdfartens område inträffade förstås också mycket annat under året. Det gravt handikappade rymdteleskopet Kepler fick nytt liv och ett nytt uppdrag och NASA-sonden MAVEN började i september undersöka Marsatmosfärensmysterier. Samma månad nådde också Indien grannplaneten och skrev rymdhistoria med sin Mars Orbiter Mission. I december var så tanken tom ombord på ESAs Venus Express som nu, efter 9 år i rymden, närmar sig sin grav i den tjocka Venusatmosfären.

• I december rapporterade också NASA att Marsströvaren Curiositys observationer nu indikerar att stora delar av den 15 mil breda Galekratern under miljontals år varit täckt av en sjö. Innan Mars förlorade merparten av sin atmosfär tyder alltså mycket på att planeten kan ha varit betydligt mer jordlik än den är idag. Några dagar senare meddelades att Curiosity under sin knaggliga resa hittat metangas i lokala doser. Ett tecken på tidigare förekomst av liv på Mars? Det vet ingen idag.

Vad har då fångat vår uppmärksamhet och kittlat vår nyfikenhet mest under 2014? Ja, att döma av Örebro Astronomis följare på Facebook är supermånar ett säkert kort med 5-6.000 intressenter. Kometlandningen i november slår förstås det mesta med 13.000 besökare på det största inlägget. Men medan en- till tvåtusen uppmärksammar någon av våra genomsnittsartiklar, ville över 20.000 läsa om Geminiderna vid Lucia. Anfall från yttre rymden fascinerar alltså i särklass mest!

Med dessa stickprov från kometens år 2014 önskar vi alla läsare ett Gott Nytt År. Nu vänder vi oss mot 2015 och ser fram emot ett år i dvärgplaneternas tecken då vi förhoppningsvis kommer att besöka både Ceres och Pluto!

/Kjell Olauson, ordf. Örebro Astronomi