2010-09-09

Ryska kosmonauter på ISS längtar efter en varm dusch.

En grupp ryska kosmonauter på rymdstationen ISS beklagar sig över avsaknaden av möjligheterna till en varm dusch ombord deras sektion av rymdstationen.

Den amerikanska delen har en duschhytt som levererades av Endeavour 2008.

"Det finns våtservetter och handdukar ombord istället för en dusch, men det är inte så lätt att klara sig utan dusch i ett halvår. Dessutom visade det sig att våtservetterna inte bara är fuktiga, utan även kalla. Även om vi värmer upp dem först, svalnar de av mycket snabbt" säger kosmonauten Oleg Kotov som nyligen återvände till Jorden.

Kotovs kollega Alexej Lazutkin påpekar att de inte hade dylika problem på Mir. Till skillnad från den ryska ISS-sektionen var Mir minsann utrustad med duschhytt!

2010-09-08

Rekordmånga planeter i nytt solsystem

HD 10180
Bild: Wikimedia Commons
127 ljusår bort ligger HD 10180, en stjärna som är ganska lik vår egen sol. ESO har studerat den här stjärnan och dess solsystem ganska utförligt under en längre period, och har hittat minst fem planeter i omloppsbana. Detta gör solsystemet HD 10180 till det planet-tätaste vi känner till utanför vårt eget solsystem!

De fem planeterna man hittills känner till och har bekräftat, är alla av ”medelstorlek”, med massor ungefär som Uranus och Neptunus. De ligger dessutom relativt tätpackat nära stjärnan, och alla fem håller sig inom ett område som i vårt solsystem skulle motsvaras av Mars omloppsbana.

Det senaste som nu kommit fram hos ESO är att ytterligare minst två planeter kan ingå i solsystemet! En större planet, med en massa ungefär som Saturnus, och en ytterst liten stenplanet, med en massa som bara verkar vara 1,4 gånger Jordens!

Om dessa två ytterligare planeter skulle bekräftas skulle HD 10180 vara ett solsystem med sju planeter, alltså nästan lika många som vårt eget solsystems åtta. Något som gör det ännu mer spännande är att planetbanorna verkar vara i det närmaste cirkulära, något som visat sig relativt ovanligt bland exoplaneter.

Den lilla stenplaneten tycks dock ligga i en bana väldigt nära sin stjärna. Med ett avstånd till stjärnan på bara en femtiondels astronomisk enhet (2% av avståndet mellan jorden och solen), utgör den en ytterst olämplig kandidat för någon som helst livsform. Man kan jämföra med Merkurius, som ligger hela 0,39 astronomiska enheter ut från Solen när den ligger som närmast.

Att ett planetsystem med ett så pass stort antal planeter med cirkulära banor hittats runt en solliknande stjärna ger stort hopp åt att hitta ännu intressantare planeter i framtiden, runt andra solliknande stjärnor.

Läs pressmeddelandet från ESO, den 24 augusti, här: http://www.eso.org/public/news/eso1035/

Du kan också lyssna på denna nyhet! Det gör du på Slottsskogsobservatoriets POD-sändning.

2010-09-05

Träff under stjärnorna 2010

För tjugoåttonde året och tjugonionde gången i rad, samlas amatörastronomer från hela landet i Lugnås utanför Mariestad för att ägna en hel helg åt såväl observationer, utbyte av kunskaper och erfarenheter, som socialt umgänge.

Redan under fredagseftermiddagen har man börjat rigga teleskopen inför nattens stjärnskådande. Än så länge ter sig himlen tvivelaktigt ambivalent, med spridda cumulusstackar under bedrägliga cirrusmoln, men enligt statistiken från tidigare år, brukar minst en av två nätter erbjuda klara skyar, så än så länge finns det hopp.

Många deltagare har redan anlänt, men fler kommer att ansluta sig under lördagen då även ett föreläsningsprogram startar och således kan fredagen ses som uppvärmningen inför den fullspäckade morgondagen: Bland annat tjuvstartar man redan tidig
t på kvällen med Bifrost-observatoriets 16 tums Meade-teleskop, som visar bland annat att man i vissa avseenden faktiskt kan se genom moln (dock endast genom ovan nämnda cirrusmoln, måste tilläggas för att undvika förvecklingar då ni besöker ert lokala observatorium för första gången).

När mörkret så småningom faller på, framträder likväl en imponerande stjärnhimmel och man väntar spänt på att bland annat Jupiter (vilken dominerar den sena stjärnhimlen så här års) skall stiga över trädtopparna, men även om gasjätten är väl värd att väntas på, är den långt ifrån det enda spännande himlen har att erbjuda, så besvikelsen sprider sig snabbt då ett dis lägrar sig över området och omöjliggör observationer av mer ljussvaga objekt. Man hoppas på bättre sikt under kommande natt.

På lördag förmiddag är kommersen redan i full gång. Här kan man köpa allt från böcker och kuriosa till kikare och teleskoptillbehör och tältet blir därmed även något av en samlingsplats för samtal och diskussioner. För den som känner sig hugad finns även en tipspromenad att ge sig i kast med.

Klockan 13:30 inleds det första av en rad föredrag som kommer att prägla resterande delen av eftermiddagen. Det handlar om planetaria och antika modeller och samlarföremål och därefter följer olika föredrag om bland annat teleskopbyggen och astrofotografering; Lars Hermansson från Sandvretens Observatorium i Uppsala avger en intressant redogörelse för hur ett lådobservatorium byggdes, och hela föreläsningssessionen avslutas med Anders Wettergrens föredrag om stjärnbilden Lyran och det säregna med dess ljusstarkaste stjärna Vega.

För den som trots pauserna inte orkar sitta still under drygt fyra timmar, finns även möjligheter till dagtidsobservationer: Solen, givetvis, men även Venus och stjärnan Arcturus, vilka är närliggande, respektive ljusstarka nog att beskådas genom teleskopen trots det starka solljuset.

Emedan det ännu är tidigt på kvällen, dukas det upp till en utsökt supé under vilken lagom många anföranden hålls och vinnarna av tipspromenaden utropas och härefter släpps gästerna ånyo ut under en bar himmel som denna natt kommer att vara helt klar och således låta objekten framträda med mycket god tydlighet: Andromedagalaxen; Ringnebulosan; dubbelhopen i Perseus, Hantelnebulosan, stjärnhopen M13 (i Hercules) och mycket mer. Ingen kan vara besviken på vare sig natten eller dagen, och Mariestads Astronomiska Klubb kan vara stolta såväl som nöjda med sitt arrangemang.

2010-09-02

International Observe the Moon Night


Den 18:e september är det dags för den första internationella månobservationsnatten. Initiativtagarna är LROs (Lunar Reconnaissance Orbiter) allmänbildningsteam som verkar för att sprida vetenskaplig kunskap och således göra allmänheten mer medveten om bland annat rymden, och allmänheten är precis vad som inspirerade LRO-teamet till att börja med detta event, som är tänkt att i framtiden äga rum en gång om året. Läs mer på http://observethemoonnight.org/

2010-09-01

Jorden sedd från Merkurius - dagens APOD

Jorden och månen från MESSENGER.
Foto: NASA/JHU APL/CIW
För tre månader sedan tog rymdfarkosten MESSENGER (MErcury Surface, Space ENvironment, GEochemistry, and Ranging mission) den bild som idag är dagens bild på APOD - Astronomy Picture Of the Day. Den ger en glimt om hur Jorden och vår måne skulle se ut från planeten Merkurius.

MESSENGER har rundad den planeten tre gånger sedan uppskjutningen från Jorden 2004 och kommer under mars 2011 att gå in i omloppsbana runt just denna, vårt solsystems allra innersta och minsta planet.

Chilenska gruvarbetarna får varm mat, TV-spel och - hjälp av NASA!

Gruvarbetarna får nu hjälp av NASA.
Aldrig förr har ett så stort räddningsuppdrag utförts för så många under så lång tid och på ett sådant stort djup!

Sedan den 5 augusti befinner sig de 33 instängda chilenska gruvarbetarna på 700 meters djup i en guld- och koppargruva i den norra delen av landet.
De har nu inte bara fått bl a TV-spel och varm mat nedsända till sig, utan de har nu även fått hjälp av den amerikanska rymdorganisationen NASA. Deras erfarenheter av att ha människor isolerade från omvärlden under lång tid är mycket värdefulla i detta sammanhang.

Igår höll de ett möte med den chilenska hälsoministern om detta, för att ge tips om hur man kan överleva instängda under jorden och behålla sin fysiska och mentala hälsa.
Det kan ta upp till fyra månader innan de får se solens ljus igen, så NASAs tips är mycket värdefulla.

Mer information om detta finns bl a på NASAs hemsida.

2010-08-31

Kepler upptäckt nytt planetsystem, med möjlig Superjord

Keplerteleskopet.
Visions of The Cosmos
Nasas Keplerteleskop är ett rymdteleskop vars uppgift är att leta efter planeter som liknar jorden runt andra sollika stjärnor.

Under förra veckan rapporterade Kepler-teamet att de hade upptäckt en stjärna, Kepler-9, med två planeter lika stora som Saturnus som passerat framför den. Detta upptäcktes genom att en svag skillnad i ljusstyrkan från stjärnan kunde uppmätas. Planeterna har fått namnen Kepler-9b och 9c. Upptäckten gjordes under en sju månader lång observationsrunda av mer än 156.000 stjärnor.

De har även gjort beräkningar som tyder på att en tredje mindre planet eventuellt skulle kunna finnas där, men det är ännu för tidigt att säga något om detta är en planet eller bara ett "astronomiskt fenomen". Är det en till planet kan den vara stor som en "superjord", som är cirka 1,5 gånger jordens massa och gjord av sten med en yttemperatur på 1.900 grader Celsius.

Information om upptäckten finns också på vetenskapsmagasinet Sciences hemsida Sciences hemsida, liksom på på National Geographics hemsida.

Saturnus-lika planeterna, tolkade
av en konstnär. NASA/Ames/JPL-Caltech
Mer information om Keplerteleskopet finns på http://www.nasa.gov/mission_pages/kepler/main/index.html och på http://kepler.nasa.gov/

Andra liknande projekt:
Corot
Darwin
Terrestrial Planet Finder

2010-08-30

Mars-bluffen

För sjunde året i rad cirkulerar det mer eller mindre kända bluff-brevet "the Mars Hoax" runt om i världens e-postlådor.
Brevet säger att den 27 augusti kommer planeten Mars att närma sig jorden och svälla till samma storleken som fullmånen. "Ingen som lever idag kommer någonsin att se detta igen!"

Dess ursprung härrör sig från ett spratt från 2003, som uppkom genom en felöversättning av en text om planetens närhet till Jorden.

Läs mer på http://science.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2010/25aug_marshoax/

Astronomi-lektioner på webben



2010-08-24

Mörk energi: Rymden genom ett förstoringsglas


Ett internationellt arbetslag av astronomer, har genom gravitionella linsobservationer tagit ett betydelsefullt steg framåt i utrönandet av mysteriet med mörk energi, ett gäckande fenomen, vilket outgrundligen förefaller att driva på Universums fortsatta expansion.

Vanlig materia, såsom den som påträffas i stjärnor, planeter och stoftmoln, utgör blott en bråkdel av Universums totala massenergi. I jämförelse med den för oss osynliga mörka materian, är den näst intill försumbar. Existensen av mörk materia kan i dagsläget endast påvisas av dess dragningskraft, och i sin tur utklassas mängden mörk materia i Universum av den ännu mer diffusa så kallade mörka energin. Denna energi genomsyrar hela Universum och en teori är att trycket som den utövar, är vad som driver Universum till fortsatt expansion.

Av denna anledning är sonderingen av mörk energi en av de största utmaningarna i modern kosmologi; sedan upptäckten 1998, har uppdraget varit att kartlägga, definiera och förstå fenomenet bättre och detta projekt uppvisar ett helt nytt sätt att så göra.

Mörk energi karaktäriseras genom förhållandet mellan dess tryck och densitet, vilket är dess kända tillståndsekvation. Ovan nämnda astroteams mål var att försöka kvantifiera detta förhållande, som skall lära oss mer om den mörka materians proportioner och hur den har påverkat Universums utveckling.

Gravitationell linsobservation är ett fenomen som förutsades genom Einstein’s allmänna relativitetsteori, och då teamet med denna metod observerade galaxhopen Abell 1689, var det för att undersöka hur avstånden in kosmos (och således utformningen av rumtiden) förändras av mörk energi. Vid tillräckligt stort avstånd, har en galaxhop en så pass stor massa att dess gravitationskraft böjer ljuset från andra, mycket mer avlägsna, galaxer och således framställer distorterade bilder av de avlägsna objekten genom linsen.

Genom att observera dessa distorterade bilder, kan astronomerna rekonstruera vägen som ljuset från avlägsna galaxer tar under sin långa färd till Jorden, och det tillåter dem även att studera hur den mörka energin påverkar rymdens geometri mellan de avlägsna objekten och Abell 1689 och sedan mellan galaxhopen och oss. Man kan likna linsobservationerna vid att söka efter den mörka energin med förstoringsglas.

Den verkliga styrkan i dessa nya rön, ligger i att det tillhandahåller ett helt nytt sätt att extrahera information om den svårfångade mörka energin och ter sig lovande för framtida tillämpning, så måhända ligger upplösningen av mysteriet med den mörka energin närmare för oss än vad vi tror.

Källa: http://www.sciencedaily.com

2010-08-20

Neptunus når snart sitt första år sedan upptäckten - nu i opposition.

Idag den 20 augusti är den blå gasplaneten Neptunus (vårt solsystems blåsigaste, kallaste och mest avlägsna planet) i opposition. Det betyder att planeten ligger i en rät linje med Solen och Jorden och brukar också vara den tid då planeterna står varandra som närmast.

Det ovanliga med just denna opposition är att det är första gången som Neptunus också är nära att passera den punkt där den första gången observerades 1846!

Planeten har nu alltså snart gått ett varv runt solen, sedan dess upptäckt, och har därmed då avverkat ännu ett neptunusår. Den punkten kommer att passeras någon gång under 2011, enligt NASA.

Läs mer på www.space.com.



Här befinner sig den blå gasplaneten

2010-05-21

Stor skillnad för liten bit

Irene Klotz rapporterade i tisdags (18/5), på DiscoveryNews hemsida, om att rymdsonden Voyager 2 i förra månaden fick problem med dataöverföringen till Jorden.

Efter att teknikerna på JPL (Jet Propulsion Laboratory, som bygger och styr satelliter och rymdsonder åt NASA) slagit sina kloka huvuden ihop så kom de slutligen fram till att problemet var en enda liten data-bit i sondens data-minne! En nolla hade blivit till etta och därmed skapat gallimattias, eller gibberish som de kallade det, av den ivägskickade datan. En "stömbrytare", som man skulle kunna kalla det, hade alltså stängts av då etta blivit nolla.
Teknikerna på laboratoret trodde att de skulle kunna åtgärda felet under onsdagen.


Fakta:
Rymdsonden Voyager 2  skickades ut i augusti 1977 för att undersöka Jupiter och Saturnus och sedan Uranus och Neptunus för att därefter bege sig ut i världsrymden.
Den har numera lämnat solsystemet för länge sedan och befinner sig nu snart (inom de kommande fem åren) i den sk Heliopausen (se bild) - det område i rymden där solens inverkan slutat och de interställära krafterna istället tagit vid.
Sonden är identisk med systersonden Voyager 1 (som faktiskt skickades ut i rymden två veckor efter Voyager 2!). Voyager 1 och 2 är de första människo-skapade objekten att ha kommit så här långt ut i rymden!

Även om de datasignaler, som Voyager 2 skickar till Jorden, färdas med nästan ljusets hastighet (c:a 300.000 km/sek) så tar det ändå 13 timmar för signalerna att nå jorden och ytterligare 13 timmar att skicka tillbaka nya kommandon!
TV-signaler, som sänts ut från jorden, har dock kommit länge ut i rymden än sonderna då reguljära TV-sändningar pågått sedan 1930-talet.
Dessa signaler har färdats i snart 80 år och befinner sig därmed på ett avstånd av 80 ljusår från jorden. Den närmaste stjärnan - efter solen - är den röda dvärgen Proxima Centauri och ligger på, i sammanhanget bara, 4 ljusår bort!
Eftersom signalerna från Voyager-sonderna behöver 13 timmar på sig att nå fram så befinner sig de alltså på 13 ljustimmars avstånd.




Bilder: Voyager-sonderna just nu. NASA.

2010-05-16

Jupiter förlorade karakterisktiskt band

Under vintern har Jupiter gradvis förlorat sitt karakteristiska södra röda band.
Det noterades dock inte nämvärt förrän Jupiter åter kom fram i mars 2010 efter att planeten hade befunnit sig bakom solen ett tag. Astronomer uttryckte förvåning och fascination över denna förändring som några liknat vid om Jupiter skulle ha förlorat en måne.

Nu är fenomenet inte riktigt så dramatiskt som att förlora en måne mer än rent utseendemässigt. Jupiter har tidigare förlorat sitt södra ekvatorbälte för några månader 1991 och 1975. Det är dock ingen som vet vad som föranleder detta beteende.

Jupiters södra ekvatorbälte ligger i höjd med den berömda röda fläcken, en stormvirvel som är tre gånger större än jorden och som rasat i Jupiters atmosfär så länge vi kunnat observera planeten i detalj. Bältet är tydligt rött på bilder tagna i augusti 2009 och hade vatagit något i tydlighet under vintern, innan den försvann bakom solen. De länkade bilderna visar planetens sydpol uppåt i bilderna.

(från Astronomy.com News den 14e maj)

2010-03-11

Astrofotografering med kompaktkamera


Det finns tonvis med material att läsa på internet, i tidningar m.m. om hur man ska gå tillväga för att börja med astrofotografering. Nästan allt förutsätter att man har en ccd-kamera gjord för ändamålet, eller en modifierad webbkamera, eller en systemkamera och t-ring. Men om man har en ”vanlig” kamera, dvs en där man inte kan skruva av objektivet eller på ett enkelt sätt montera fast ett teleskop där objektivet annars skulle vara, hur gör man då?

Under sommaren och hösten jobbade jag nästan dygnet runt, och tjänade i och med det flera tusen kronor. Jag har länge varit en aktiv amatörastronom, men har inte ägt någon bättre kamera än den på min mammas gamla mobiltelefon som jag ärvt. Eftersom jag ville ha en kamera som även passar för vanligt bruk och är lätt att ta med sig i innerfickan, ville jag inte ha en klumpig systemkamera (pengarna räckte inte till två kameror). Jag fastnade för en Canon Powershot sx200is, vilken jag varmt kan rekommendera då den förutom att vara en väldigt bra kamera dessutom har många manuella inställningar, vilket jag hört är en nödvändighet för astrofotografering.

Jag började experimentera lite, och tänkte dela med mig av mina erfarenheter av att försöka sig på astrofotografering med en kompaktkamera, och riktar mig till mer eller mindre nybörjare på området. Då det är så svårt att hitta någon information om ämnet har jag fått lära mig genom ”trial and error” till största delen, och jag är övertygad om att det finns människor där ute som också skulle vilja prova på astrofotografering, men kanske inte har råd att köpa en ny kamera för ändamålet utan bara har en helt vanlig kamera. Det finns många misstag att undvika. Vill du gå från noll till Hubble på en gång, eller om du redan är en gedigen astrofotograf, kanske du inte får ut så jättemycket av den här texten. Men är du som jag var för inte alltför länge sedan, och har en kamera som du inte har någon aning om hur den kan användas till astrofotografering, hoppas jag att du kan lära dig något. Beroende på vad du vill fotografera ”behöver” du:

1: En kamera
2: En dator
3: Ett stativ med ekvatoriell montering och motor för att kompensera för jordens rotation
4: Ett teleskop
5: En adapter för att fästa din kamera i teleskopet/stativet
6: Tålamod

Vad många inte tänker på, är att om du uppfyller punkt 6 i hög grad kan du komma långt även utan punkterna 3, 4 och 5!

Hur man börjar

Det första du bör göra är att lära känna din kamera, och se vad den kan och inte kan göra. Många kameror idag har lite olika menyer för manuella inställningar där det ofta bara går att manipulera färger på olika sätt. Det är vi inte intresserade av i första hand. De inställningar som kan vara relevanta att vilja ha manuell kontroll över är framförallt

1: ISO och f/stop
2: Fokus
3: Exponeringstid

där den första punkten egentligen inte heller är så viktig då man kan få samma resultat i slutändan oavsett vad man väljer för ISO eller f/stop, det viktiga är att ha samma inställning på alla bilder, då vi kommer ta många bilder och lägga ihop dem i datorn senare. En högre f/stop med längre exponeringstid ger samma resultat som en lägre f/stop med kortare exponeringstid. Typ.

Gällande fokus underlättar det att kunna sköta den manuellt, men har du bara autofokus går det att komma undan problemet genom att rikta kameran/teleskopet mot en ljusstark stjärna, hålla ner avtryckaren halvvägs så den hittar fokus, och sen rikta in objektet du vill fotografera innan du trycker ner hela vägen så att kameran tar en bild.
När vi fotar saker utanför jordatmosfären ligger allting så långt bort att man får sätta fokus på oändligt långt bort (om man fotograferar utan teleskop), även om det kan skilja miljontals ljusår i avstånd. Ska du fotografera genom ett teleskop kan önskad fokus variera, men principen om att använda autofokus mot en ljusstark stjärna fungerar ändå. På så sätt kan du få rätt fokus på någonting som är så ljussvagt att du inte kan se det.

Så slutligen då kommer vi till exponeringstiden. Vill man ta kort på ljusstarka objekt (månen, planeter etc) använder man korta exponeringar, det klarar i regel en helautomatisk kamera av. Men vill man fotografera galaxer, nebulosor och andra ljussvaga objekt krävs det exponeringstider på ibland flera timmar! Hur gör man då om man inte kan ändra exponeringstiden på sin kamera?

Det är här datorn kommer in i bilden. Genom att ladda ner ett gratisprogram kan du lägga ihop flera bilder på varandra, och på så sätt få fram samma resultat som om du hade haft en bild med längre exponeringstid. Alltså, har du en bild med en exponeringstid på en timma, blir det samma sak som att ha tio bilder med en exponeringstid på 6 minuter vardera. Eller, i alla fall nästan, 3600 bilder med en exponeringstid på en sekund var. Jag ska erkänna att min kamera alltid klarat av upp till 15 sekunders exponeringstid, vilket räcker gott för att kunna se betydligt mer än vad man kan för blotta ögat, men i princip borde man kunna ha betydligt kortare exponeringar ifall man bara tar tillräckligt många bilder (det stämmer inte fullt ut, då man måste exponera
tillräckligt länge för att någonting ska registreras på kameran; stackar man tusentals bilder på ingenting får man till slut en bild på just ingenting).

Har du en canon rekommenderar jag dig att gå in på chdk.wikia.com och ladda ner en fiffig liten grej som du lägger på minneskortet, och genom det får upp en ny meny i din kamera som tillåter dig att sköta i princip allting manuellt! Den ändrar ingenting på kameran, byter du minneskort eller raderar filen fungerar kameran som om ingenting har hänt. Jag lyckades på så vis gå från att kunna ta bilder med max exponeringstid på 15 sekunder till över en halvtimme, vilket sparar en hel del arbete.

Viktigt att ha i åtanke dock är att vid längre exponeringar behöver du kompensera för jordens rotation (annars blir bilden utsmetad och stjärnorna ser ut som linjer istället för prickar). Så har du inget teleskop eller stativ med motor och ekvatoriell montering gör du nog bäst i att hålla dig till kortare exponeringstider i alla fall. Testa dig fram! Har man inte så mycket zoom på kameran kan man exponera längre innan stjärnorna ser avlånga ut.

Så hur gör man?

Hittills har det varit mycket teori, och det har blivit dags att gå igenom steg för steg hur man egentligen tar en bild på månen, Saturnus, Orionnebulosan eller vad det nu kan tänkas vara. Det finns som jag ser det två olika sätt att ta bilder med en kompaktkamera på saker som ligger utanför jorden; det ena är att ta kort genom ett teleskop, och det andra är att inte göra det. Att ta kort genom teleskopet är betydligt svårare, då man med en kompaktkamera måste fotografera genom okularet.

Har du ett teleskop, eller tillgång till ett, kan du montera fast din kamera vid okularet med hjälp av en adapter som tyvärr är ganska dyr (ca 600kr, googla på nåt i stil med ”universal telescope adapter” för att hitta dem) om du inte kan göra något hemmabygge själv. Ett alternativ är att helt enkelt hålla kameran vid teleskopet och försöka ta bilder, men det är väldigt svårt. Fast det går. Den enda egentliga anledningen till att ens använda sig av ett teleskop är att kunna förstora upp bilden (för fotografering vill säga, vill du observera har teleskopets förmåga att samla in mycket ljus och "förljusa" objektet en central roll). Vill du fotografera planeter är det förstås ett måste att förstora upp bilden, men många andra objekt täcker faktiskt en förvånansvärt stor yta på himlen, ibland flera fullmånar i storlek. Jag har upptäckt att min kameras 12x zoom räcker gott och väl till att fotografera mycket på himlen!

Har du möjlighet att kompensera för jordrotationen, är kanske den bästa metoden att göra en s.k. ”piggyback”, dvs du sätter fast kameran ovanpå teleskopet eller stativet. Ibland finns det en speciell skruv avsedd för detta, men om det inte gör det går det lika bra med tejp (själv använder jag en kombination av ett ”gorillapod”-stativ och eltejp). Gör du det och har en bra montering kan du ta väldigt långa exponeringstider. Men som sagt kom ihåg att du, om du bara har studerat din stjärnkarta ordentligt och vet vart du ska rikta kameran, i princip kan ta jättemånga kort för hand och sen ”stacka” dem i datorn.

Stacka bilder

Så när du nu har tagit dina bilder, laddar du ner ett gratisprogram från nätet för att lägga ihop dem. Själv använder jag mig av två olika; Registax och Deep Sky Stacker, där det första är väldigt bra för bilder på månen, solen, planeter m.m., och det andra som det låter är bra för bilder på ”deep sky objects”. Då Deep Sky Stacker lägger ihop alla bilder automatiskt, dvs det hittar stjärnorna och ser till att de läggs på rätt plats (align), kan man i Registax göra det på lite andra sätt. Även om man kan välja ”autoalign”, kan det bli problem ifall man tagit kort utan kompensation för jordrotationen. Har du tagit, säg, 100 bilder på månen kan den ha sett ut att vrida sig runt sin egen axel (eller så har du vridit kameran), och du får vrida bilderna rätt, vilket kan vara lite krångligt. Men det går. I övrigt gäller det bara att lära känna programmen genom att testa dem, men ett tips är att åtminstone för Registax klippa ut objektet du vill ha i bilden först. Alltså ifall du har tagit 100 bilder på månen, så är det antagligen ett ganska stort svart fält runtomkring
månen i bilden. Ifall du använder ett program som till exempel Paint.net (vilket också är gratis) kan du klippa ut en lagom stor bit (se bara till att du har en ”fixed size” så att alla bilder blir lika stora) innan du öppnar dem i Registax. På så vis spar du mycket tid i slutändan, då själva stackningen går betydligt snabbare med mindre bilder! Värt att tillägga är också att du i Registax har möjlighet att stacka alla bilder (frames) i ett videoklipp! På så vis kan du komma undan problemet med att försöka få samma inställningar på alla bilder med en helautomatisk kamera, och kan till och med få ett hyfsat resultat med en vanlig mobilkamera! Ett av de vanligaste och billigaste sätten att fotografera planeter är att koppla en webbkamera till teleskopet, och sen låta datorn stacka alla bilderna i videoklippet du spelar in.

Du kommer också upptäcka en hel den andra saker som du kanske inte vet vad det är, främst i Deep Sky Stacker där det står att du ska använda saker som Dark Frame, Flat Frame och Bias/Offset. Man klarar sig utan dem ifall man nöjer sig med ett mediokert resultat (man kan trots allt inte vänta sig fullt lika bra bilder från en kompaktkamera som av en dyr systemkamera eller en CCD-kamera gjord för astrofotografering), men om du vill läsa på om hur man gör finns det massor att hitta på internet (det är bara att googla!). Poängen med det hela är att reducera brus för att få en skarpare och klarare bild, genom att ta ett kort med bara brus, invertera det och sen lägga till på bilden så att de tar ut varandra. Det är inte så krångligt som det låter, programmen gör det mesta automatiskt. Ett tips som jag önskar att någon hade berättat för mig (innan jag fick lära mig den hårda vägen) är att många kameror automatiskt drar bort en dark frame vid längre exponeringar, så genom att göra det manuellt också lägger man bara till mer brus. Kolla upp vad som gäller för din kameramodell!

Från teori till färdig bild

Så för att kort sammanfatta hur man tar en bild:
Först kollar du upp hur mycket manuella inställningar du har på din kamera, eventuellt ser du till att utöka dem genom CHDK eller liknande. Sen väljer du vad du vill fotografera, och hur (genom teleskop, piggyback eller utan tillbehör alls). Sedan tar du ett gäng bilder, och är noga med att ha samma inställningar för alla bilder! Det är egentligen det svåraste med de flesta kameror och mer eller mindre omöjligt med mobilkameror. Men kom ihåg att du även kan spela in ett videoklipp och använda i Registax! Har du möjlighet att låta kameran ta flera foton på raken kan det vara värt att utnyttja det. När du tagit alla bilder (inklusive Dark Frames, Flat Frames och Bias/Offset ifall du väljer att använda dig av det) startar du datorn och låter lämpligt program arbeta. Garnera eventuellt färdig bild med lite Photoshop. Färdigt att servera!



















Då jag inte fått någon ordning på bildtexterna skriver jag några kommentarer till bilderna här i stället, i den ordning de dyker upp i texten.

1: Vintergatan, fotograferad i Bergsjön en stjärnklar natt, 20 bilder med 15s exponeringstid vardera. Endast en kamera och ett stativ, stackade i Deep Sky Stacker

2: Ett stjärnfall fångat av misstag på en bild

3: Andromedagalaxen fotograferad med piggybackmontering, exponering 10x15 sekunder, stackad i Deep Sky Stacker

4: Adapter för att fästa en kamera vid ett teleskop

5: Saturnus, fotograferad för hand genom okularet på en 5" refraktor vid Slottsskogsobservatoriet

6: Ringnebulosan fotograferad genom okularet med ovan nämnda adapter, exponering ca 20x15 sekunder, stackade i Deep Sky Stacker

7: Månen fotograferad genom en liten refraktor, genom ett treglasfönster i en lägenhet på Hisingen. Ca 100 bilder stackade i Registax

8: Solen fotograferad för hand, genom att hålla ett par glasögon med solfilter (som brukar användas för att kolla på solförmörkelser) framför kameran. Inga andra tillbehör, inte ens ett stativ. Ca 30-40 bilder stackade i Registax

9: Plejaderna, fotograferade med piggybackmontering. Exponering ca 20x2 minuter, stackade i Deep Sky Stacker (med Dark-, Offset- och Flatframes)

10: Orions svärd fotograferad i Bergsjön med endast ett stativ och kamerans optiska zoom till hjälp. Exponering ca 20x15 sekunder, stackade i Deep Sky Stacker

11: Orionnebulosan, fotograferad med piggybackmontering från Slottsskogsobservatoriet, exponering ca 40x2 minuter, stackade i Deep Sky Stacker (med Dark-, Offset- och Flatframes)


2010-03-03

Rymdtider och vattenånga

Kamratpostens chefredaktör och programledaren för bl a Wild Kids och Melodifestivalen 2004, Ola Lindholm, intervjuade för TT Spektras räkning häromveckan Christer Fuglesang. Intervjun publicerades bl a i morgon- och dagstidningar landet över.

I tidningsartikeln kunde man bl a få reda på följande information om och från Fuglesang:

Ute i rymden är klockan precis så mycket som man själv vill, men i den internationella rymdstationen ISS går man efter GMT-tiden (Greenwich Mean Time) - alltså den normaltid som används i tidszonen som omfattar Storbritannien och som alla andra tider sedan utgår ifrån plus eller minus x antal timmar.
I rymdfärjorna däremot, på väg till eller från ISS och under den tid de vistas vid stationen, börjar tiden på noll när man startar på jorden och sedan utgår all tid från denna tidpunkt. Som exempel så går astronauterna i rymdfärjan och lägger sig första gången när tiden är 6 timmar och 30 minuter. Och det oavsett vad klockan är på den plats man startade ifrån!


På frågan om han inte var rädd vid starterna - då det ser ut att vara mycket farligt med all eld och rök - så svarade han att rädsla bygger på osäkerhet och han som astronaut ska ju inte vara osäker på något utan veta till punkt och pricka vad som ska ske så därför är han inte rädd. Han tillägger att just starterna visserligen är det farligaste men att den rök som uppstår vid raketstarterna till största delen faktiskt består av vattenånga.
Raketbränslets vätgas (H) förbränns med syrgasen (O) i luften och bildar H20 - dvs vatten (reds anm).

2010-02-25

Endeavours sista resa.

Astronauten Soichi Noguchi knäppte ett kort, från den internationella rymdstationen ISS, när rymdfärjan Endeavour och STS-130 började sitt återinträde i jordatmosfären, häromdagen.
Det var första gången som detta blev dokumenterat i bild - från det nya panoramafönstret Cupola.




Endeavours 25:e och allra sista planerade uppdrag är schemalagt till tidigast 29:e juli nu i år. Färden kommer att gå som tidigare till ISS, denna gång med veteskapsexperimentet Alpha Magnetic Spectrometer samt lite reservdelar, mm. Detta kommer att bli STS nr 134 i ordningen.

Det allra allra sista STS-uppdraget med en rymdfärja blir dock STS-133, som kommer att bli ett rent fraktuppdrag utan några rymdpromenader eller liknande.

Här kan du läsa mer om STS-134.

Fotnot: Alpha Magnetic Spectrometern kommer bl a hjälpa  forskarna att leta efter bevis för sk mörk materia och antimateria.

2010-02-21

Enklare adress

Nu kan man även nå SpaceFlash på denna enklare adress: www.spaceflash.tk.
Det går även bra att nå oss på http://spaceflash.tk.

Den gamla adressen http://spaceflashnews.blogspot.com/ gäller dock fortfarande också.

Välkommen!

2010-02-17

Världens utsikt är nu klar!

Cupola är nu på plats, de sista två fönsterna har öppnats och Tranquility-rummet med utsikt är nu bemannat och redo för rekreation.

ISS kommer aldrig att vara som förr - med denna underbara nya rekreationsplats, för t ex fotografering som på bilden nedan, med utsikt över jordytan! Rummet, med dess kupolformade fönster (med en 360-gradersutsikt), kommer också att kunna användas till att titta på rymdpromenaderna och robotarmen i arbete.

Observera molnformationerna i fönstret, på ena bilden inifrån.

På t ex spaceflightnow.com kan man hålla sig ajour med senaste nytt.

Foto: ISS/NASA.

2010-02-15

Några nytagna bilder från ISS

Bilderna uppifrån och ned:
(Klicka på dem för förstoringar.)

- Siluetten av Endeavour/STS-130, med jordens tunna atmosfär som bakgrund, fotograferad från ISS den 9 februari 2010.

- ISS och en del av jordhorisonten fotograferad från Endeavour den 9 februari 2010.

- Del av ISS och Columbus-laboratoret (nedan t.h.) fotograferad under dockningen med rymdfärjan den 9 februari 2010.

- NASA-astronauten Robert Behnken (STS-130-specialist) fotograferad under en rymdpromenad för service-och reparationsarbeten samt montering av Cupola den 14 februari 2010.

Foto: NASA/Flickr

2010-02-11

Nya solsatelliten SDO ska skicka HQ-bilddata motsvarande nedladdning av halv miljon låtar från Internet - varje dag!

Idag har Atlas V-raketen lyft från Cape Canaveral i Florida, USA, med sin last, som består av NASAs nya solsatellit SDO (Solar Dynamics Observatory).

Satelliten ska placeras i bana runt jorden för att studera solens komplexa mekanismer med dess magnetfält, solfläckar, solvind, soleruptioner, med mera. Observationerna ska omfatta allt från dess djupa innandöme till dess allra yttersta atmosfär.

Detta ska den göra, under en femårsperiod, bl a med hjälp av extremt högupplösta bilder som är 10 gånger bättre än högupplösta TV-apparater. SDO kommer att skicka ned bilder som är 4096 x 4096 pixlar stora - var tionde sekund! Det betyder att NASA kommer dagligen att kunna ta emot 1.5 terabyte data, vilket motsvarar att du själv skulle laddade ned en halv miljon låtar från Internet - varje dag!

Solvädret är ett stort hot inte bara för astronauterna i omloppbana runt solen och raketers, satelliters och rymdstationen ISSs elektronik utan även för GPS-tekniken och flygfarten på jorden, liksom även vår egen strömförsörjning. Till och med vanliga elektriska apparater kan slås ut i värsta fall - pga magnetstormar från solens aktiviteter.

Solens fläckar har normalt en återkommande cykel med ett maximalt antal fläckar vart 11:e år och då också ett minimalt antal under samma tidsrymd. Den senaste cykeln har (dess bättre - för SDO) av någon anledning låtit vänta på sig - med väldig få eller inga fläckar alls under det senaste året. Den senaste solcykeln varade i 12,5 år fram tills den 4 januari i år då fläckar började framträda på dess yta igen. Av den anledningen är det bra för SDO som kan börja observationerna direkt ifrån början av aktivitetscykeln - något den annars hade missat.

SDO är det första uppdraget i solprogrammet "Living With a Star".

2010-02-10

Christer Fuglesangs nya jobb.

Christer Fuglesang har nu efter sina uppdrag på ISS fått nytt jobb.
Han ska bl a koordinera den Europeiska rymdorganisationen ESAs forskning på just rymdstationen ISS, som "Head of Science and Application Division", från maj i år. 
Detta ska han göra på den ESAs tekniska centrum, beläget i Noordwijk, Nederländerna. 
Centrat heter European Space Research and Technology Centre (bilden ovan, foto: ESA), eller förkortat ESTEC, och där sker bl a huvuddelen av allt utvecklingsarbete för ESAs satelliter och rymdfarkoster.

Fram tills dess ska han bl a påbörja arbetet med att ge ut en barnbok, som ska komma ut i höst, tillsammans med förlaget Fri Tanke. Med detta hoppas han  kunna "stimulera barns nyfikenhet om rymd, fysik, mm", som han skriver på sin Twitter-sidan.


Annars har han ett bokat schema med allt från ett möte med
kungaparet, på Travellers Club för att prata om sina rymdresor, möte Riksdagen för rymdintresserade ledamöter till Teknikdelegatonens kampanj för 9:or att söka NV på gymnasiet! (Bilden ovan. Foto: NyTeknik.)
Han skriver även artiklar i tidningar, bl a om att "Teknik finns överallt - utom i skolan".


Mango och Tango i jakten på jordliknande planeter runt andra stjärnor

Dubbelsatelliten Mango och Tango - från Svenskledda satellitprojektet Prisma, som utvecklats av Rymdbolaget - är tänkt att testa formationsflygning med väldigt hög precision i omloppsbana runt jorden. Detta ska göras med hjälp av olika sensor-teknologier. Man kommer också att testa sk rendezvous, dvs "flera rymdfarkoster som kan kommunicera och interagera med varandra med hög precision med avseende på geometri och relativa avstånd".

Kunskapen man får ut av detta kommer att användas inför bygget av nästa stora och kraftfulla radioteleskop i rymden. Ju fler satelliter man kan ha liggande i formation desto högre upplösning kan man få på de bilder man får fram - i jakten på jordliknande planeter runt andra stjärnor!


De två farkosterna, som består av moderfarkosten Mango och dotterfarkosten Tango, har en sammanlagd vikt på under 200 kg. Detta gör dem till lättviktare i satellitsammanhang.
Den mindre av de båda är inte större än en lite större resväska och saknar egna motorer. Mango (här i förminskad skala), som är fem gånger större än Tango, har tre olika motorsystem.
De båda  kommer att placeras i omloppsbana 700 kilometer ovanför jorden och under upp till ett års tid kommer de att utföra olika tester. Satellitparet kommer troligen att skjutas upp i en ombyggd sovjetisk före detta kärnvapenrobot.


Idag onsdag eller möjligen på torsdag får vi svaret om uppskjutningen av Mango och Tango - som från början var känd undet namnen Main och Target - kommer att kunna genomföras som planerat nu i mars eller ej, enligt Krister Sjölander på Rymdbolaget! Allt ska i alla fall vara grönt för launch vid uppskjutningsplatsen i Yasni, Ryssland. Om det inte blir av så är förhoppningen dock att det i alla fall ska gå att genomföra en uppskjutning någon gång nu under 2010.

I samband med namnbytet av de båda farkosterna skrev Robert Cumming i en kommentar på popast.nu att "man kan undra om beslutsfattarna inte har underskattat hur mycket allmänheten vill att vi ska hitta de riktiga tvillingar till jorden som vi hoppas finns därute."


Mer information finns på Prismas egen hemsida.
Bilder från prismasatellites.se.

Klicka på bilden nedan och bygg dina egna Prisma-satelliter!

Så här ser den färdiga modellen ut som "mobil".

2010-02-06

Uppdaterat: Första rummet med utsikt i rymden!

Om allt går enligt planerna kommer amerikanska rymdflygstyrelsen NASA,  att skicka upp de båda europisk-byggda modulerna Cupola och Tranquility (eller Node 3, som den också kallas) med nästa resa till den internationella rymdstationen ISS, i och med uppskjutningen av STS-130 och rymdfärjan Endeavour, nu på söndag 7 februari. Starten är beräknad till 10:39 CET (samma, svensk tid) och kan ses på bl a NASA-TV.

I Tranquility kommer kommer det att finnas utrustning för att kunna rena vattnet ombord, rena luften som astronauterna andas och tillverka nytt syre. I den finns också en toalett. Modulen kommer också att kunna användas till motion och styrketräning samt lagerutrymmen.

Tillsammans med Tranquility fraktas också en mindre kontrollstation för robotarmarna mm, den sk Cupola. Den är utrustad med sex runtomgående fönster och ett på änden av modulen. Man kommer alltså att få en 360-graders utsikt mot jorden och överblick över rymdstationen. Jämför det med de små gluggar astronauterna har fått nöja sig med hittills!

En video finns också om detta.
Mer information om dessa båda finns även på Wikipedia: Tranquility och Cupola.

Detta blir den 32:a flygningen till ISS och 16 september i år kommer den 36:e och sista inplanerade färden med de amerikanska rymdfärjorna, till rymdstationen, att göras i och med STS-133.
Christer Fuglesang var med om den 30:e resan till ISS den 28 augusti i fjol, med STS-128.

Detta nya rum kommer även att vara ett rekreationsställe där astronauterna kan relaxa, efter hårda arbetspass och titta ut genom de stora "panoramafönstren" på rymden och deras hem Jorden där deras familjer bor. Designen är utförd för att just ge dem vila och ny inspiration - till fortsatta arbeten både inne i och utanför rymdstationen - då de befinner sig väldigt lång hemifrån och annars har väldigt begränsade möjligheter till just sådant.
Tidigare har de bara haft små gluggar att kika ut genom, så detta blir ett stort plus för de ombordvarande astronauterna och säkerligen en mycket välkommet tillskott i den annars så torftiga miljön de tillbringar upp till månader i sträck i - dygnet runt!

UPPDATERAT:
En intressant animation över STS-130-uppdraget finns att beskåda på YouTube, under tiden man väntar på det nya startförsöket i morgon måndag förmiddag (8/2), kl 10:14!
Väderförhållandena ser nu - trots tidigare utsikter - mycket bra ut så troligen får vi se en lyckat uppskjutning av STS-130 och rymdfärjan Endeavour.

Nedan: Besättningen på STS-130 och uppdragets emblem. Foto: Nasa.













UPPDATERING 2
På en dundrande ljuspelare lyfte Endeavour och STS-130, på utsatt tid kl 10.14 (Sv tid), och lyste upp i den svarta natten ovanför Kennedy Space Center. De förminskades sedan på några minuter till en stjärnas storlek för att sedan försvinna helt för blotta ögat på sin väg mot sitt två-veckorsuppdrag på ISS, där ju besättnigen ska installera Tranquility-modulen med sin observationskulpol Cupola.

Högupplöst bild här.

Se starten på Youtube.
NASA-TV.