Ganymede

Apropå dvärgplaneten Haumea, så publiceras en detaljrik bild på Jupiters och hela solsystemets största måne Ganymede på APoD. idag!
Bilden på månen, som är större än Merkurius och Pluto, är sammansatt av en mosaik av bilder tagna  av rymdsonden Galileo som cirkulerade runt Jupiter mellan1995 och 2003. 

Mars bekänner färg?

Hitintills har man förutsatt att Mars roströda färg beror på att berggrundens metaller (som till stor del består av järn) oxiderats som konsekvens av kontakt med de floder och stora hav vilka sannolikt existerade på planeten då solsystemet ännu var ungt. Emellertid tyder nya studier på att det fina damm som täcker Mars yta, och även förekommer i dess atmosfär, snarare kommer sig av erosion och förslitningar på planetskorpan.

Enligt Jonathan Merrison vid Århus Mars Simulation Laboratory i Danmark behöver förekomsten av rinnande vatten inte ens ha varit av signifikant betydelse, vilket i sig skapar ny debatt kring vattnets funktion i Mars historia.

Eftersom de flesta berg och klippor kring Mars ekvator består av basalt (en magmatisk bergart), torde planetens egentliga färg vara svart, menar Merrison, som tillsammans med kollegor utförde en simulation av sandförflyttningen på Mars genom att försegla kvartssand i kolvar vilka sedan ”tumlades” under flera månaders tid motsvarande några tiotal miljoner varv. Efter sju månader hade nära tio procent av sanden reducerats till damm och då magnetit (en oxid förekommande i Mars basalt) sedan tillsattes upptäckte man hur dammet successivt antog en rödare nyans ju mer kolvarna tumlades.

Samma effekt uppnåddes i torr koldioxid, det vill säga en atmosfär liknande Mars nuvarande, vilken kan ha en viss inverkan på den geologiskt nyliga förekomsten av det röda dammet.

Än så länge är det för tidigt för att fastställa någonting definitivt, men Jonathan Merrison menar på att genom att fortsätta simulera förhållanden på Mars, samt utveckla korrekta motsvarigheter, kommer vi tvivelsutan att vinna större kunskap om den röda planetens dammtäckta yta.

Första realististka rymdfartsspelet 25 år!

Det klassiska rymdfartsspelet Elite från 1984 firar 25-års jubileum nu i dagarna.
Spelet har revampats två gånger, där den andra versionen Elite II: Frontier från 1993 är den som jag minns bäst.

Spelen, inklusive den allra första versionen som först skrevs till BBC Micro Computer och var framgångsrikt på alla de stora hemdatorerna under tidigt 80-tal har fortsatt att spelas tills idag och har portats över till moderna datorer och operativsystem.

I spelet tar man rollen av en pilot, med ett risigt gammalt skepp och 100 krediter. Sedan kan man göra vad man vill i ett enkelt ekonomiskt system som innefattar imperiell militär, smuggleri, gruvdrift, handel, transport och prisjägeri för att få pengar till bättre skepp och utrustning för att kunna nå längre bort i universum.

Sedan har man flera galaxer att utforska. Bortsett från att man kan hoppa mellan solsystem snabbare än ljuset genom hyperrymden uppför sig spelet på ett mycket trovärdigt sätt. Alla stjärnsystem man kan besöka (100 tusentals, på ett spel som rymdes på en gammal diskett!) genereras genom sinnrika algoritmer så att spelaren har en närmast outtömligt mängd möjligheter att resa.
Spelet går också i "realtid" fast med möjligheten att snabbspola över de tråkiga delarna, som att färdas i en vecka mellan två planeter i ett solsystem.

David Braben som med sällskap av en programmerare till skapade spelet berättar i en jubileumsintervju om hur spelmarknaden såg ut då och hur svårt det vara att marknadsföra ett spel som inte kunde spelas klart på bara tio minuter. Spelet är också ett av de första att använda sig av full 3D-grafik.

Dvärgplaneten Haumea

Studier av dvärgplaneterna har kanske inte förväntats ge några sensationella nyheter, men lite av intresse noteras där ändå.

Haumea är det fjärde största objektet i Kuiperbältet efter Eris, Pluto och Makemake. Speciellt med dvärgplaneten är att den är avlång 1000 : 1600 : 2000 km på respektive diameter och att den roterar snabbare än något annat känt objekt av den storleken i vårt solsystem. Ett dygn är 3,6 timmar. Dess form och rotation är troligen beroende på en kraftfull kollision för över en miljard år sedan.

Data om form och rotation har kunnat utmätas från ljusförändringar under observation av Haumea. Dess densitet kan avgöras av samma faktorer och det säger oss att det är en stenbaserad himlakropp täckt i is.
Man har också kunnat observera en färgskiftning på ytan i både synligt och infrarött ljus som tyder på en lokalt varierad sammansätting av ytan. Denna fläck skiftar mot rött i synligt ljus och antas tyda på att det är en högre koncentration av organiska material eller mineraler där, alternativt klar is.

Bättre observationer av Haumea väntas då ESOs VLT (Very Large Telescope) börjar användas tidigt 2010.

Flygrutten - Uppdaterad

Så snart solen går upp på söndagsmorgonen - och vädret tillåter det (vilket det ser ut att göra) - där borta på västkusten i USA, så flyger Discovery hem (på ryggen av Boeing-planet)tvärs över landet till NASA:s Kennedy Space Center i Florida.
Resan är beräknad att ta två dagar, med två stopp innan slutlandning med bränslepåfyllning i Amarillo, Texas och övernattning i Louisiana.


UPPDATERING
Så vid soluppgången lokal tid (15.20 sv. tid) idag söndag inleddes överflygningen med Discovery på ryggen av Boeingplanet.

Dag 1
Första anhalt: Rick Husband International Airport i Amarillo, Texas.
Nästa mellanlandning: Barksdale Air Force Base i Shreveport, Louisiana. Övernattning.
Ett stopp till innan Barksdale kan bli aktuell beroende på vädret.

Se inledningen på http://www.youtube.com/watch?v=sa5MQag-UcQ
 
Håll koll på flighten på http://flightaware.com/live/flight/NASA911 och på http://www.spaceflightnow.com/shuttle/sts128/status.html.


UPPDATERING 2
Discovery har nu kommit hem.